Normerna kring mammarollen slår till direkt när du inser att du blivit gravid. Så är det förstås och om detta har det ordats mycket om. Det var visst inom till exempel vården riktad emot blivande föräldrar som många unkna värderingar om manligt och kvinnligt dolde sig förstår jag nu. Bredden av jämställdhetsproblematiken är så mycket tydligare nu när jag själv har barn och är föräldraledig. Någonting man i allafall får göra när man har barn är att gnälla på att man är trött, har tidsbrist och äter/ shoppar för mycket. Vissa tar på sig en martyrroll men de flesta av oss försöker nog snarare hålla skenet uppe. Självklart är det så att mycket i livet förändras och det kan vara svårt att vänja sig. Jag som ofta befunnit mig i utmanande situationer i yrkeslivet och vinnlagt mig om att anta omöjliga situationer med en positiv inställning ser mig själv plötsligt sitta och lipa och klaga på än det ena än det andra. Nu måste jag inrätta hela mitt liv efter någon annans behov, det svider lite...Ändå vad klagar jag för? Det är svårt det där med att vara nöjd.
Tidsbrist är annars något som hör barnlivet till. Eller? Jag har aldrig haft så mycket tid som nu. Självklart blir det annorlunda sen när även jag börjar arbeta men handlar det inte också om att jag anser det vara min rätt att jag ska kunna göra allt som jag gjorde innan jag fick barn? Handlar inte denna konstant upplevda tidsbrist om en ovilja att förändra sig och prioritera? Tänk att våra mormödrar stod och KOKADE tygblöjor dagarna i ända.Bara en sån sak. Nu har vi diskmaskin, dammsugare, tvättmaskin och förhoppningsvis en idé om jämställdhet i förhållandet så att inte en part behöver göra allt hemarbete. Hur kan vi lida av sån tidsbrist? Är det för att villan ska skina perfekt? Är det för att vi ska kunna dricka vin och amma med en god vän?
Det är väl ingen som förespråkar den lidande och självuppoffrande mor duktig som lever genom sitt barn och sin familj. Men dagens ideal gör mig också bekymrad nu när jag letar efter min egen roll. Det klart att livet måste förändras, jag kan ju såklart inte förvänta mig att jag ska kunna göra allt jag gjorde innan jag blev förälder. Dock tycker jag absolut man ska kunna ta sig ett glas vin med en vän.
Något annat man kan gråta blod över är litteraturen som möter en nybliven förälder. Det är så gammalt, unket och antimodernt att jag vill starta ett bokbål! Värst av alla är böckerna skrivna av psykologer. Ordet "moder" nämns ungefär i varje mening. Längst ner en liten rad i stil med " pappan kan också påverka/ vara viktig/vara närvarande osv". Den enda boken som jag kan rekommendera är "Ge dit barn hundra möjligheter istället för två" av Kristina Henkel och Marie Tomcic. Ett illustrerande utdrag ur boken Babypsykologi av Sergio Ciccotti från 2009 " Lyckokänslan för män som får en son ökar med så mycket som 75 procent. " (...) För kvinnor minskar dock lyckan med 13 procent för varje nytt barn."(...) " Du behöver inte vänta med att ge din son pojkleksaker såsom bilar, bebisar verkar ha en intuitiv känsla för sitt kön".
En annan bok jag uttryckligen vill varna för är Maria Borelius bok "Sedan du fött- en bok om den nyblivna mammans kropp och själ". I boken kan man läsa intervjuer med nyblivna pappor om hur de ser på sina kvinnor efter förlossning, amning osv. Jag skulle vilja fråga Maria: hur tänkte du nu? Flera av citaten framställer fäderna som känslokalla och kvinnorna som utsatta eftersom deras kroppar har förändrats och de inte längre kan ses som sexobjekt. Varför valde du att ta med dessa citat i din bok, Maria? Om det nu är så att man blir slapp lite varstans efter sin förlossning, tror du att man behöver den här typen av citat från män då? Helt obegripligt.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar